Om skillnaden mellan bokhålleri och att hålla en bok i handen

Tänk dig att du håller Henrich Oloffsson Hortulanus "Räckne-Book" från 1646 i handen. Det är den första boken om italiensk bokföring som tryckts i Sverige. Du har lyckats köpa den till företaget; den är en rikedom och tillgång och måste införas som en post i Inventarieboken...

"Ingen, som har hand om penningar, vare sig egna eller andras, bör underlåta att föra noggranna räkenskaper." [N.F. 1905, sp. 951]

Direkt är du inne i dubbel, italiensk, bokföring. Per tar emot och An har att fordra - så föds Debet och Kredit, och allt du för in måste också föras ut. Och skulle du skriva in fel får du inte radera eller stryka över; alla felaktigheter måste rättas i löpande text. Det hela ska ge en klar och tydlig bild av affärsställningen.
Kom ihåg: "Resultaträkningen är enbart en specifikation av det egna kapitalets förändring"! Om du fattar det har du redan kommit en bit på väg...

Tidigt, redan i slutet på 1200-talet, hade man i stadsstater som Florens och Venedig en regelrätt kreditmarknad med girobanker (av gr. gyros: omlopp) och kunde göra kontantlösa överföringar från en kunds konto till en annans. B debiteras lika mycket som A krediteras och summan blir noll när den kontrolleras i en reskontra.

Så här ser "Räckne-Book" ut i ett T-konto:

Och, som du ser, in och ut blir lika; allt stämmer! Att ha dubbel bokföring är inte detsamma som att luras - det är att hålla i din bok, din förmögenhet.

Detta noggranna sätt att räkna beskrevs första gången 1494 i "Summa de Arithmetica Geometria Proportioni et Proportionalita" av Luca Paciolo ["Översikt av aritmetik, geometri, reguladetri och proportionalitet"] och kom till Sverige på 1620-talet med Abraham Cabiljau.